Skolan och Webben 2.0, den globala byns nya plaza

Marshall McLuhan påstod redan på 60-talet att världen hade blivit en global by, där invånarnas syn och hörsel förlängdes med hjälp av de s.k. traditionella massmedierna (Understanding Media: The Extensions of Man, 1964). Problemet är att invånarna bara var passiva mottagare av den information som medierna valde att sända. Med andra ord, den förlängda synen och hörseln var styrda av massmediebolagen.

Idag har den s.k. Web 2.0 blivit den globala byns nya plaza, alltså ett torg där alla internetanvändare har tillgång till både interpersonell- och masskommunikation utan några fysiska gränser och med en mer aktiv delaktighet i dessa kommunikationsprocesser. Frågan är var skolan placeras i denna by? i periferin av plazan eller i själva plazan? … Det första alternativet kräver inte mycket interaktivitet, kanske skicka lite e-post och använda Internet som ett stort bibliotek som kan besökas då och då. Det andra alternativet betyder att Internet ses som en social plats där interaktionen är en del av vardagen.

Att skolan ska placeras i plazan är det självklara svaret för de flesta elever och många lärare då Internet är en viktig del av deras vardagsliv. Då undrar jag, vilka problem uppstår i en skola med personal som fortfarande placerar sin arbetsplats i periferin av plazan och hur påverkar detta synsätt elevernas lärandeprocesser?

En av Y-generationens paradoxer

Första gången jag skulle vara handledare för elever som gjorde sitt projektarbete, tänkte jag direkt på en digital loggbok för att stödja dem med skrivandet loggboken (vilket är ett uppnåendemål). Fördelarna var flera tyckte jag, t.ex. att det skulle bli lättare att läsa och följa projektets utveckling och samtidigt kunna ge feedback på ett smidigt sätt. Dessutom skulle vi spara på papper. Eleverna skulle älska idén och se mig som en lärare som hänger med utvecklingen, trodde jag naivt. Men jag blev helt överraskad när de valde i stället att ha en vanlig almanacka som loggbok och nappade inte på min idé om en digital loggbok. ”Tänk om nån annan läser den”, sade en av eleverna till mig.

Är det en motsägelse att påstå att dessa elever som sägs tillhöra den s.k. Y-generationen kan ogilla tekniska lösningar? Nej, det är snarare en paradox och jag tycker inte att de ska klassas som teknofober. Därför, i stället för att fråga sig om elever ät teknofiler eller teknofober, finns för mig ännu viktigare frågor: vilka tekniska lösningar främjar olika lärandeprocesser? och, hur ska jag som lärare ska introducera en sådan teknisk lösning?
Paradoxen stör mig inte, den får gärna finnas kvar.

Generation what????

Det var för några år sen jag läste Don Tapscotts "Grown up digital", men förstår inte riktigt denna kategoriserings användbarhet. Enligt denne författare, tillhör alla födda efter 1977 den så kallade Net- eller Y-generationen.

Själv är jag född 76. Då tillhör jag MTV-generationen, medan andra menar att jag tillhör X-generationen som kännetecknas av dess ironi. Själv känner jag ingen tillhörighet till dessa grupper.

Y:et är en förkortning av engelskans "Why", då alla födda efter 77 ifrågasätter det som tidigare generationer tagit för givet. Men jag undrar om inte varje ny generation gör det. Dessutom anser jag att Y-generationen består av oss alla som känner att Internet är en naturlig del av våra liv. Ingen behöver kategorisera oss, vare sig vi är elever eller lärare och oavsett när vi är födda. Det är vår attityd som avgör vilken generation vi tillhör.