Etik, inte bara teknik…

Läste i tidningen Lärarstudenten (nr1, 2010) om Elza Dunkels som är forskare inom pedagogiskt arbete och som skrivit sin avhandling om hur barn hanterar faror på Internet. Hon menar att det de unga behöver lära sig är att bedöma vad de borde och inte borde göra på nätet. Dunkels påstår också att diskussioner om IT i skolan fokuserar mycket på det tekniska ”när det egentligen handlar om etik, juridik och konflikthantering i grupp”.

IT i klassrummet ska inte tas som en tävling mellan läraren mot eleverna om vem som har fler och bättre digitala kompetenser och läraren måste räkna med att hon/han kanske inte är längre bäst i klassen i allt; det bästa är om alla bidrar med sina olika kunskaper och kompetenser som är både av teknisk och etisk art.

Tankar om begreppet Media literacy

Att läsa om begreppet digital kompetens har fått mig att se med nya ögon på ett annat bekant begrepp: media literacy. Den Europeiska kommissionen definierar media literacy som:

the ability to access the media, to understand and to critically evaluate different aspects of the media and media contents an to create communications in a variety of contexts

Som jag ser det är Media literacy mer än en teknisk kompetens och borde bli mer ett mål att sträva efter för oss lärare då den främjar utvecklingen av förmågor som tillåter medborgarna att bli både kritiska konsumenter och kreativa producenter i mediesamhället och på så sätt nyansera det demokratiska samspelet.

Tack vare Internet...

Tack vare Internet har jag snabbt fått information (både positiv och negativ) om släkt och vänner som drabbats av jordbävningen i Chile. Det får mig inse, ur en annan synvinkel, hur viktigt Internet har blivit för dagens samhälle.

Kan facebook bli en förlängning av klassrummet?

”Adda eleven eller ej – det är Facebook-frågan”. Denna Hamlet inspirerade fråga är rubriken på en artikel publicerad i tidningen Skolvärlden (nr 1, 2010). Tanken på att facebook kan vara en arena där man kan möta eleverna på andra villkor än i klassrummet är lockande: ”Jag ser det som en servicefunktion”, säger en rektor medan en lärare påstår att lärarens privacitet sätts i fara om man börjar faceboka med sina elever . I artikeln framgår det vad en lärare borde tänka på vid ”addandet ”av elever t.ex. hur ska man hantera alarmerande information som en elev skriver på sin sida och att allt man skriver kan missuppfattas och missbrukas.

IT-pedagogen Christina Sikström menar att facebook kan vara ett hjälpmedel som kan förbättra lärandeprocessen: ”Det går till exempel att skapa grupper för att diskutera skolämnen”. Sikström tilläger att i så fall ska läraren utnyttja säkerhetsinställningarna för att hantera informationsutbytet.

Jag har länge funderat på att testa facebook för att se om den kan främja lärandeprocesser. Då har jag tänkt på att skaffa ett annat facebook konto för att begränsa informationen som läggs ut på nätet. Problemet är att inte alla elever använder facebook (jag tror t.o.m. att det finns en tendens att facebook är vanligare hos gymnasieelever än högstadieelever). Det finns mycket mer som man ska tänka på om man ska ge sig in på något sådant. Vi får se om de här funderingarna leder någonvart.

Meningskapande på nätutbildning

Läste en intressant notis som publicerades i årets första nummer av ”Lärarnas tidning”. Den handlar om en avhandling som kommer fram till bl.a. följande:

De meningsskapande aspekterna som är så viktiga för lärande försvinner när samtalet reduceras till skickande av meddelanden. Det gör i sin tur att studenterna får svårare att tillgodogöra sig utbildningen (Lärarnas tidning, nr1, sid. 16).

Det låter inte som en positiv slutsats men Jimmy Jaldemark¸ avhandlingens författare, förklarar vidare i en intervju på skolportalen att både ”lärarna och studenternas sammanhang avgör vad som händer i en nätutbildning”. Om jag tolkar det rätt så är nätutbildning var vi gör den till och inget annat. Men samma möjligheter och risker om meningskapande finns också på en vanlig utbildning. Frågan är om det finns en tendens att sammanhanget suddas ut lättare på nätbaserad undervisning. En ännu viktigare fråga är om nätubildning passar vem som helst, för att annars tycker jag att den är ett utmärkt komplement till face to face utbildning. Än så länge funkar det för mig med nätbaserat plugg.

Skolan och Webben 2.0, den globala byns nya plaza

Marshall McLuhan påstod redan på 60-talet att världen hade blivit en global by, där invånarnas syn och hörsel förlängdes med hjälp av de s.k. traditionella massmedierna (Understanding Media: The Extensions of Man, 1964). Problemet är att invånarna bara var passiva mottagare av den information som medierna valde att sända. Med andra ord, den förlängda synen och hörseln var styrda av massmediebolagen.

Idag har den s.k. Web 2.0 blivit den globala byns nya plaza, alltså ett torg där alla internetanvändare har tillgång till både interpersonell- och masskommunikation utan några fysiska gränser och med en mer aktiv delaktighet i dessa kommunikationsprocesser. Frågan är var skolan placeras i denna by? i periferin av plazan eller i själva plazan? … Det första alternativet kräver inte mycket interaktivitet, kanske skicka lite e-post och använda Internet som ett stort bibliotek som kan besökas då och då. Det andra alternativet betyder att Internet ses som en social plats där interaktionen är en del av vardagen.

Att skolan ska placeras i plazan är det självklara svaret för de flesta elever och många lärare då Internet är en viktig del av deras vardagsliv. Då undrar jag, vilka problem uppstår i en skola med personal som fortfarande placerar sin arbetsplats i periferin av plazan och hur påverkar detta synsätt elevernas lärandeprocesser?

En av Y-generationens paradoxer

Första gången jag skulle vara handledare för elever som gjorde sitt projektarbete, tänkte jag direkt på en digital loggbok för att stödja dem med skrivandet loggboken (vilket är ett uppnåendemål). Fördelarna var flera tyckte jag, t.ex. att det skulle bli lättare att läsa och följa projektets utveckling och samtidigt kunna ge feedback på ett smidigt sätt. Dessutom skulle vi spara på papper. Eleverna skulle älska idén och se mig som en lärare som hänger med utvecklingen, trodde jag naivt. Men jag blev helt överraskad när de valde i stället att ha en vanlig almanacka som loggbok och nappade inte på min idé om en digital loggbok. ”Tänk om nån annan läser den”, sade en av eleverna till mig.

Är det en motsägelse att påstå att dessa elever som sägs tillhöra den s.k. Y-generationen kan ogilla tekniska lösningar? Nej, det är snarare en paradox och jag tycker inte att de ska klassas som teknofober. Därför, i stället för att fråga sig om elever ät teknofiler eller teknofober, finns för mig ännu viktigare frågor: vilka tekniska lösningar främjar olika lärandeprocesser? och, hur ska jag som lärare ska introducera en sådan teknisk lösning?
Paradoxen stör mig inte, den får gärna finnas kvar.